Gazas klaner
En integrerad del av det lokala styret i Gaza men nu gör flera av dem uppror. Det här är bakgrunden.
Sedan Hamas kröp ur markens hålor har de vänt sina vapen mot Gazas klaner. Plötsligt bevittnade vi en inbördesliknande situation, en maktstrid mellan Hamas och – som de brukar benämnas i svensk media – “grupperingar” och “kriminella gäng”. Nu nämns med ens klaner men fortsatt utan en förklaring vad det är eller någon djupare analys.
Jag förstår om den gemene svensken och västerlänningen står frågande och undrar vad det rör sig om. Själv känner jag mig tjatig och tänker att folk misstänker att jag är besatt av att leta klanstrukturer och maniskt tolkar in dem överallt. I själva verket är jag återhållsam eftersom det är tröttsamt att vara tjatig. Men skyll inte på mig. Skyll på forskarvärlden och journalister som har att analysera och bevaka denna del av världen.
Avsaknaden av information och kunskap om det palestinska samhällets sociala grundstruktur har lett till att svenska och västerländska mediakonsumenter är dåligt informerade. När kunskapen är bristfällig försvinner nyanserna och konflikten Israel-Palestina blir allt för binär.
Det är inte bara en konflikt mellan två länders kamp om suveräniteten över en avgränsad landmassa. Det är också en palestinsk intern konflikt vilket blir allt mer tydligt, precis som det finns olika uppfattningar i Israel om hur landet styrs och behandlar palestinier. Skillnaden ligger i hur de båda ländernas interna konflikter hanteras.
När Cecilia Uddén hävdar att palestinierna har växt ifrån klansamhället är det lika grundlöst som att säga att svenskarna har frigjort sig från det socialdemokratiska arvet och jantekulturen.
När Mellanöstern-forskare ensidigt fixerar sig vid Hamas och dess tolkning av islam, vittnar också det om ett begränsad perspektiv. Utan hänsyn till det palestinska samhällets uppbyggnad och grundläggande struktur gör man sig skyldig till en förenkling hur kunnig man än är om islam och islamistiska rörelser likt Hamas.
Det leder till att människor förleds att tro att islam i sig är “boven i dramat”. Varje yttring av våld tolkas som religiöst motiverat eftersom retoriken oftast är islamisk. Vi uppfattar det som att Hamas praktiserar sharia-lagstifning på Gaza men i själva verket är det i hög grad klanjustis som gäller i Gaza. Det är den sedvanerätt som i mellanöstern kallas ‘urf och som består av en speciell försoningsteknik som heter suhla, till för att reglera när klanens heder blivit kränkt.
En rimlig förklaring till att så få journalister och forskare tycks förstå eller ens uppfatta klansamhället är att det är en struktur som i väldigt liten grad är formaliserad, till skillnad från exempelvis Hamas ideologi. Den finns nedskriven i en charter eller partiprogram, precis som religionen islam är formulerad i både koranen, haditherna och i sentida böcker som tolkar ursprungstexterna. Men man finner däremot vare sig några texter om en klans ideologi, något partiprogram eller några föreningsstadgar.
För västerlänningen är ingenting på riktigt om det inte är nedtecknat i skrift. Vi är därtill vana att tänka på organisationer som institutioner med tjänstemän som följer ett skrivet regelverk där målet för och syftet med verksamheten är tydligt formulerat. Hur svårt blir det inte då att upptäcka organisationsformen klanen som vilar på bindande blodsbandsrelationer och som bygger på tradition, ärvda sociala levnadsmönster, “tysta” normer och konfliktlösningmetoder utan kodifierad lag. Det krävs ett tränat öga för att upptäcka fenomen som upprätthålls utan vare sig föreningsstadgar, lagböcker eller byråkrati. Systemet bygger på muntligt traderade berättelser om vilka som tillhör varandra, vem man kan lita på och inte, vem man gifter sig med och hur konflikter ska lösas.
Hamas kan sägas vara ett försök att samla palestinierna i Gaza under en stat i ett gemensamt “vi” bortanför klantillhörighet. Men klanernas betydelse och den interna lojaliteten har visat sig vara så stark, omfattande och genomgripande att Hamas, precis som Fatah på Västbanken, har försökt foga in dem i statsapparaten. eftersom det inte har fungerat att agera utan hänsyn till deras intressen.
En klan, eller hamula består av flera utvidgade familjer (a’ila). Den binds samman genom delat ursprung med en gemensam förfader. Vare sig det är verkliga eller fiktiva blodslinjer knyts de ihop via berättelsen om länken till denne anfader via den manliga blodslinjen i ett så kallat patrilinjärt säktskapssystem. Mindre och skyddslösa enheter kan ansluta sig till en större och mäktigare klan för att få tillgång till dess funktioner och gör då berättelsen om anfadern till sin.
Varje utvidgad familj omfattar i regel manliga kusiner i första och andra led, (ibland i tredje, fjärde led) liksom de kvinnor som männen gifter sig med och deras gemensamma barn. Omkring 50 procent av ingångna äktenskap sker inom den egna släkten (kusinäktenskap) men om en kvinna gifter sig utanför sin släkt tillhör hon därefter makens hamula tillsammans med deras gemensamma barn. En klan är alltså större enheter än västerländska släkter och har konkreta samhälleliga funktioner till skillnad från släkter som exempelvis Brinkemo och Uddén.
Hamas har i ett försök att inkorporera alla klaner i staten inrättat en officiell förvaltningsenhet eller myndighet inom inrikesministeriet, “Generaldirektoratet för klan- och försoningsärenden” (på arabiska: الإدارة العامة لشؤون العشائر والإصلاح.) Allt sådant här är offentligt och myndigheten finns både på Facebook och X.
Klanöverhuvuden, mukhtars, som till antal är drygt 600 (det förekommer olika siffror men alla över 600), finns registrerade av Hamas som gett dem en ställning och funktion mellan klan och stat. Dessa mukhtars är inte “statsanställda tjänstemän i strikt mening men integrerade i den politiska och administrativa strukturen som medlare men har också getts mandat att sköta lokala frågor som att medla i konflikter, intyga dokument som upprättas vid giftemål, död, arvsskifte och kontraktsskrivning. Det har varit ett sätt att skapa folklig legitimitet för Hamas styre.
Varje klangrupp har sin egen interna styrning i ett specifikt lokalt område. De har sina egna vapen och strävar oftast var och en för sig att sörja för de sina. De har en betydande lokal men inte nationell makt. Hamas är starkare än enskilda klaner, men då alla (eller många) klaner känner sig hotade av Hamas har de hittills tenderat att om än motvilligt agera i samförstånd.
Ingen palestinsk klan kan genom sin storlek eller sitt rykte, dominera eller i större grad påverka palestinsk nationell politik. Men nu när Hamas är försvagat tar flera klaner tillfället i akt att gå i öppen opposition mot det maktmonopol som de haft sedan 2007. Även om fredsavtal upprättas med Israel är vägen lång för det plågade palestinska folket i Gaza.
En rimligt saklig beskrivning av ett samhälles grundläggande struktur och organisering utgör inte i sig ett ställningstagande eller en värdering av dess invånare och deras kultur. Däremot kan det förklara skeenden och ageranden som annars blir helt obegripliga.
Om man av rädsla för att stigmatisera och exotifiera undviker något så centralt som Gazas klansamhälle eller av ren lathet inte sätter sig in i det borde man rimligtvis diskvalificeras som rapportör.
Att inte rapportera och förklara vad det är och innebär vore lika illa som om en israelisk eller palestinsk reporter beskrev Sverige som en diktatur under den despotiska Bjällboätten.
Till oförmågan att rapportera om sådant här, kommer oviljan. De flesta tänker att om det blir fred och en tvåstatslösning, kommer Palestina att bli ett vanligt land. Men så blir det uppenbart inte. Uddén m fl betraktar klanvälde som en lägre form av samhällelig ordning jämfört med liberal västerländsk demokrati. Därför vill hon inte kännas vid den här analysen som du ger oss.
Ja, mkt intressant! Hoppas att Cecilia U läser det. Jag tycker ju om er båda o suckade lite lättat bär hon sa det där med växt ifrån. Kram från Berlin