Inte bara SD behöver en vitbok
hela Sverige måste rannsaka sig, enligt myndigheterna. Är inte det – som Pippi säger – lite spunk.
SD:s vitbok blottlägger partiets mörka förflutna. Det är bra. Men det får inte leda till att vi andra slår oss till ro och inbillar oss att inte också vi är anfrätta av rasism. Till vår hjälp har vi myndighets-Sverige och media som gång på gång påminner oss om att hela samhället är genomsyrat av rasism.
Vi vanliga medborgare tänker kanske inte lika aktivt längre på det eftersom den lobby som under decennier förklarat arbetslöshet, segregation, kriminalitet och sämre levnadsförhållanden bland migranter med rasism inte är lika högljudd i spalterna. Tur då att myndigheternas arbete puttrar på.
”Kunskapen om rasism ska höjas inom äldrevården”, berättar Göteborg stads tidning.
”Vi måste motverka rasism på jobbet”, skriver Akademikerförbundet i en rapport som blottlägger sambandet mellan etnisk tillhörighet, hudfärg och arbetsrelaterad stress.
Socialstyrelsen har tagit fram utbildningsmaterialet ”Rasism och bemötande i vården” åt landets sjuksköterskor och läkare för att undvika risk för felbehandling.
Länsstyrelsen i Stockholm har producerat rapporter där det fastslås att den svenska arbetsmarknaden i hög grad präglas av såväl horisontell som vertikal antisvart rasism och diskriminering.
SVT rapporterar från Kriminalvården att både intagna och anställda utsätts för rasism.
Denna rasism är omfattande, grasserar på både längden och tvären. Varenda förvaltning och myndighet måste därför kämpa för att mota olle i grind. Ändå visar sig rasismens fula tryne gång på gång.
Rasimen finns i skolans värld, på universiteten, i bildningsförbund, i politiska partier och i näringslivet trots att samtliga har nolltolerans och handlingsplaner mot denna farsot. Så också Public Service, men rasismen har smugit sig in även där. Flera som varit och är anställda på Sveriges Radio eller SVT har vittnat om diskriminering och rasism på redaktionerna.
Bilden som framträder är att Sverige är ett land som tagits över och härjas av rasister, såväl på ett individuellt som strukturellt plan.
Ändå har två miljoner migranter sökt sig till Sverige de gångna tjugo åren. Visste de inte hur illa ställt det är här? Någon borde väl ha varnat dem.
Det vore självklart inte klokt att flytta hit om det vore sant att Sverige är ett genomrasistiskt land. Att svenskar, precis som andra folk, bär på fördomar och ibland beter sig klumpigt, till och med illvilligt kan ingen vettig människa förneka. Men att så ensidigt och självutplånande hävda eller ens bara tyst acceptera beskrivningen av Sverige som genomsyrat av rasism är inte bara korkat och intellektuellt slappt – det är farligt. Det riskerar leda till en benägenhet att huka för uppenbara problem av rädsla för anklagelser om rasism.
Under den drygt första hälften av mitt liv betydde rasism att man delade upp mänskligheten i mer eller mindre klart avgränsade biologiska raser. Dessa raser hade nedärvda egenskaper som var oföränderliga. Det skapade ett hierarkiskt system där vissa grupper sågs som mer överlägsna än andra. Detta tankegods är starkt förknippat med den nazistiska ideologin. Att omfamna idén om över- och underlägsna raser var rasism och något fruktansvärt fult.
Men så hände något. Begreppet rasism expanderade bortom all rimlighet. Att vara fördomsfull blev rasistiskt, trots all data som evolutionspsykologisk forskning presenterat om att människan har en naturlig disposition för att dela in människor i antingen en in- eller utgrupp, en disposition till gagn för vår överlevnad. Det är nyttigt med en benägenhet att initialt vara misstänksam mot främlingen innan man vet om man kan lita på vederbörande.
Fördomar är alltså något som kan komma på skam, som vi kan överge om vi övertygas om att främlingen går att lita på.
Men expansionen av rasismbegreppet fortsatte. Allt tal om kulturella skillnader var uttryck för rasism, men med tilläggsordet ”kultur”, alltså kulturrasism.
I konsekvensens namn borde de akademiska ämnena kulturantropologi, sociologi och etnografi inte få existera på svenska universitet. De undersöker ju olika kulturer och de värderingar de är uppburna av.
Ordet ”rasism” har under ett par årtionden flugit högt.
Det mesta som har med migration- och integrationsproblem att göra har förklarats med rasism. Och folk, de flesta, har bara köpt och accepterat det, alternativt varit tysta och mumlat ett skamset men föga övertygande: ”Hmm… det ligger nog något i det”. Man vill ju inte bråka i onödan och därtill bli anklagad för just rasism.
Ordet rasist påminner numera inte så lite om Pippi Långstrumps orduppfinning. Hon berättade entusiastiskt för Tommy och Annika att hon kommit på ett nytt ord – Spunk.
”Vad är det?” frågade Annika.
Det visste inte Pippi, men hon visste att det var ett alla tiders bra ord.
Annika sa: ”Men om du inte vet vad det betyder är det väl ingen nytta med det”.
”Nej, det är det som retar mig”, svarade Pippi.
Det hindrade henne inte från att fortsätta att använda ordet. När hon gick till doktorn led hon av spunk, när hon handlade i järnhandeln och godisbutiken beställde hon spunk. Doktorn och butikspersonalen såg frågande ut men spelade med, antingen av rädsla för att erkänna att det inte visste vad spunk var, eller för att inte orsaka en socialt besvärlig situation.
I intellektuell slapphet har vi spelat med och låtsats som om vi vet vad spunk eller rasism är och att det genomsyrar det svenska samhället. Helt utan att ta i beaktande alla de aspekter som spelar roll för människors förmåga att bli en integrerad del av Sverige; alltifrån kulturkrockar, värderingssystem, socialt kapital, utbildningsnivå, religiösa dogmer, språkkunskaper med mera.
Det, om något, är inget annat än… spunk.