Jan Guillou kan omöjligt förstå Lars Trägårdh

eftersom han inte förstår kultur

Förra veckan skrev jag en text på Expressen kultur om det knepiga kulturbegreppet, att de flesta associerar det med estetik, sådant som kultursidor ägnar sig åt: litteratur, film, dans, musik och konst – det smala kulturbegreppet.

Men det finns också ett annat, ett bredare, det samhällsvetenskapliga - sådant som etnologer, kultur- evolutions- och socialantropologer ägnar sig åt. Men kunskapen om det antropologiska kulturbegreppet är påfallande låg i Sverige. Ovilja att närma sig det är närmast upphöjd till ideal.

Den som dristar sig att tala om kultur bortanför den gängse förståelsen har en lång uppförsbacke. I den hamnade Lars Trägårdh, historieprofessorn som fick regeringens uppdrag att ta fram en svensk kulturkanon.

När han tog sig an arbetet utgick de flesta slentrianmässigt från det estetiska kulturbegreppet och förväntade sig en lista med litterära och möjligtvis andra konstnärliga verk. Det ifrågasattes till en början varför en enskild statlig utredare, subjektivt och egenmäktigt, skulle ges mandat att avgöra vilken svensk konst som varit särskilt betydelsefull i vår nationella historia. Det blev ramaskri.

Ingen tycktes höra vad Lars Trägårdh redan från början sa, att han utgår från det breda antropologiska kulturbegreppet.

När hans ord så småningom sjönk in uppstod förvirring, följt av misstänkliggörande om vad som föranlett sjösättningen av kulturkanon-projektet. Varför behövs ett sådant? Det måste ligga illvilliga politiska motiv bakom. Var det inte bara ett sätt för högerregeringen att i nationalistisk anda exkludera såväl de nationella minoriteterna som migrantgrupperna i Sverige.

Reaktionerna avslöjar hur otränade svenskar i gemen är att reflektera kring kultur i bred mening, allt det där som antropologer undersöker och som handlar om socialt överförda levnadsmönster, som vilken roll individ, familj, släkt och institutioner spelar i ett samhälle, forskar om äktenskap- boende- och umgängesmönster, rättstraditioner, individens ställning i förhållande till kollektivet och hur religion, värderingar och normer uttrycks i olika samhällen.

Men sådant har föga intresserat svenskarna. Den egna kulturen har varit så upptryckt i ansiktet på oss att vi inte sett den. I stället har vi fått för oss att vi lämnat det primitiva stadiet i mänsklighetens utveckling då man är bärare av kultur. Vi bara är och agerar modernt, normalt, varför den ofattbara uppfattningen att det inte finns någon svensk kultur kunde uppstå. Skulle den mot förmodan finnas är den i vilket fall som helst inte bättre än någon annans.

Hela debatten om en kulturkanon har därför varit osedvanligt virrig.

En som illustrerar det är Jan Guillou som på sedvanligt slängigt vis lyckas med konststycket att å ena sidan misskreditera det breda kulturbegreppet: Kulturella faktorer är nyspråk, en modern omskrivning för ord som ras eller rasegenskaper, för att i en annan text tillerkänna det genom att nämna två kulturella fenomen som han betraktar som osvenska: Kvinnlig omskärelse och hederskultur kommer aldrig att bli en del av den svenska kulturen.

Se där, det fanns tydligen både svensk och ”annan” kultur.

Men lite längre fram i samma text blandar han ihop det estetiska kulturbegreppet med det samhällsvetenskapliga. Efter att Ebba Busch sagt att hon inte önskar ett mångkulturellt samhälle skrev Guillou raljerande: Ordet kultur blir ju rent komiskt i munnen på Ebba Busch Thor, eftersom hennes mest bestående uppvisning på det området var när hon i SVT visade sig oförmögen att identifiera Selma Lagerlöf, August Strindberg och Klas Östergren.

Till oprecisa definitioner och begreppsförvirring har sordin lagts över debatten genom det aktiva motståndet från inte bara en allmäntyckare som Guillou, men från en ansenlig mängd akademiker som anammat det postkoloniala argumentet i Edward Saids inflytelserika ”Orientalism” (1978). Postulatet är att alla människor på jorden i grunden är likadana varför varje försök att jämföra och analysera kulturer i olika delar av världen anses syfta till att exotifiera ”den andre”. Västerländska kulturanalyser är maktutövning och inget annat än ett sätt att rättfärdiga imperialistiskt och kolonialt förtryck. Varje försök att förstå generella mönster i olika samhällen blir på så vis ett uttryck för västerländsk etnocentrism.

På köpet kom en vidgning av begreppet rasism. Från att tidigare betytt en biologisk indelning och värdering av bättre eller sämre människoraser ses varje beskrivning och jämförelse av samhälleliga kulturer, om än rent deskriptiva, som uttryck för – kulturrasism.

Vem som helst förstår vid det här laget backens kraftiga lutning. Och den blir än brantare när man försöker förstå statens, medias och forskarsamhällets förhållningssätt till de fem nationella minoritetsgrupperna: judar, samer, sverigefinnar, tornedalingar och romer. Sinsemellan är de olika och knappast jämförbara men om dessa är det plötsligt inte bara legitimt men nödvändigt att utgå från det breda kulturbegreppet. Kulturella beståndsdelar hos minoritetsgrupperna: språk, traditioner och religion är enligt (grund-)lagen särskilt skyddade och det allmänna ska främja deras möjlighet att bibehålla och utveckla sina respektive kulturella identiteter.

På så vis ses de som mer eller mindre fastlåsta i kulturen.

Annat är det med migranternas kulturer.

Såvida man i trots mot postkoloniala teorier har anat att många kommer från mer eller mindre främmande kulturer och är bärare av annorlunda värderingar, trosuppfattningar, normer och sedvänjor, har deras kulturer fram till nyligen, trots den officiella deklarationen om att Sverige ska vara ett mångkulturellt samhälle, betraktats som så flexibla och töjbara att de snart skulle överges i mötet med den svenska majoritetsbefolkningens påstått kulturbefriade samhällsgemenskap.

I denna röra har alltså Lars Trägårdh att navigera när han ämnar skriva fram en berättelse om Sverige, vad det är som kännetecknar landet och varför vi svenskar är som vi är.

Debatten om en svensk kulturkanon har blottlagt hur skiftande och ogenomtänkt begreppet kultur används, hur motsägelsefulla principer är fästa i lagtext och framförda i debatten och hur otränade vi är att förstå att förstå och tala om kulturella mönster i en antropologisk mening, både egna och andras.

Frågan är om inte denna blindhet för kultur som fenomenen i sig kan betraktas som ett nationellt kulturellt särdrag.

---