Man får ha vilka värderingar som helst -

det är det som är ""problemet". Men det är det som är demokrati.

Svenska värderingar. Finns sådana? Från mitten/slutet av 10-talet började svenska politiker plötsligt tala om, inte bara värderingar i allmänhet men just svenska. Användandet av begreppet uppkom i en situation av allt fler rapporter om avvikande beteenden och uppfattningar hos migranter som stred mot svenska normer och värderingar, ibland lagstiftning, ibland både ock. Det var politikers sent påkallade försök att med ord fånga vad det innebär att vara svensk.

Det svåra med begreppet värderingar är att det, precis som begreppen “normer” och “kultur”, är så löst i kanterna, sällan reflekterat över och därför dåligt definierat.

Grundordet ”värde” är knepigt att ringa in, inte minst för att det används i helt skilda sammanhang. En matematikers uträkning ger ett tal som anges som ett värde. Det har inte särskilt mycket att göra med vad två vänner menar med att de värderar den ömsesidiga vänskapen. Det är inte heller samma sak som när ekonomer talar om den svenska kronans eller börsens stigande eller fallande värde eller när en mäklare gör en fastighetsvärdering. Det är inte heller samma sak som när blodprovet visat på höga eller låga blodvärden.

Inget av detta är vad som avses med svenska värderingar.

Inom sociologin är värderingar de handlingar och förhållningssätt till livet och människorna runt omkring som ses som särskilt viktiga och eftersträvansvärda. Värderingar är en kognitiv och emotionell förståelse av världen, en tro om man så vill. De är djupt liggande, internaliserade uppfattningar men precis som begreppen normer och kultur i hög grad undflyende för en själv och förblir oftast oartikulerade så länge de inte utmanas på allvar. Att politiker allt oftare talar om svenska värderingar visar i sig att man upplever dem som hotade.

Den svenska lagen är genomsyrad av en viss typ av värderingar som exempelvis: jämställdhet mellan könen, att man gör rätt för sig, individens frihet före kollektivets, likabehandling och värnandet av barns och minoriteters rättigheter.

Men om man inte gillar dessa värderingar, har man då ingen plats i Sverige?

För att få svar på frågan måste man se vad grundlagen säger.

Enligt den är det fullt möjligt att vara kritisk till de dominerande värderingarna eftersom grundlagen stadgar religions- och åsiktsfrihet. Man har alltså rätt att ha vilka värderingar som helst – islamistiska, kristna, kommunistiska, reaktionära, feministiska, patriarkala och även totalitära värderingar. Man får inte bara omfatta men också propagera för sina värderingar eftersom allt detta ingår i de stipulerade fri- och rättigheter.

Det är det som är demokrati.

Det är endast när man bryter mot lagen som staten kan ingripa. Oavsett vilka värderingar man hyser och propagerar för måste man alltid följa den svenska lagstiftningen. Lagen struntar i om det sker motvilligt.

De svenska värderingar som allt fler politiker, från Stefan Löfven till Ebba Busch, talar om kan inte kommenderas fram. Det är som att försöka tvinga någon att byta tro. Tvångskonvertering är sådant som totalitära system sysslar med.

Det är enkelt att vara demokrat när alla delar värderingar. Hur djupt ens demokratiska rötter går prövas först i mötet med det man uppfattar som obehagliga värderingar.

Fram till nyligen var Sverige, i internationell jämförelse, en näst intill osannolik enhetskultur. Skillnader mellan olika grupper har naturligtvis hela tiden funnits: vänster-höger, troende-sekulära, underklass-medelklass-övre medelklass-överklass, konservativa-liberala-socialister.

Men spelplanen har varit välbekant och hemtam med delade normer, det regelsystem som inte kräver lagstiftning. Vad som är rätt vet alla ändå och det sköter sig självt och utgör en gemensam grund att utgå från i politiken och debatter. Det är därför vi sagt om oss själva att vi är en konsensuskultur.

När plötsligt tankegods som är förknippade med avlägsna länder gjorde inträde på den svenska spelplanen var det som om navigeringsinstrumenten inte längre fungerade. Landskapet vi tidigare hemtamt rört oss i framstod med ens som främmande och osäkert. De sakliga argumenten ersattes av förolämpningar och karaktärsomdömen, så som ofta sker när man agerar av osäkerhet och rädsla.

“Unken värdegrund”

“Politiskt korrekt”

“Islamofob”

“Landsförrädare”

Vi erfar nya konfliktytor och spänningar när värderingar och normer som strider mot det som vi sett som en gemensam svensk kultur har gjort entré. Politikers tro att svenska värderingar och normer var så attraktiva att alla med andra snabbt skulle överge sina, har kommit på skam. Därför behovet att sätta ord på vilka de svenska är. Det är i sig inte fel. Det är inte heller fel att, som liberalerna vill, undersöka invandrares värderingar och i vilken mån de förändras på sikt.

Men i ett fritt land kan värderingar inte påtvingas någon.

Det är nu vi får se hur djupt det demokratiska rotsystemet går.

---