Om du vill lämna allfartsvägen

och gå Bredvid, teckna en prenumeration!

Ingenting kan tas för givet när man en gång tvingats lämna det tidigare självklara. För min del handlade det om en frikyrka som var fundamentalistisk och i hög grad innesluten i sig själv.

Jag inbillar mig att uppbrottet från det tidigare givna sammanhanget har präglat mig, gjort mig hyperkänslig för grupptänkande och fött en insikt om hur svårt och omskakande det är att ta sig ur sin mentala bubbla. Lyckas man träda ut ur en subkultur får man nog ett slags utanförskapets öga.

Samtidigt behöver man få känna tillhörighet och slippa ifrågasätta allt hela tiden. Man orkar inte hela tiden stå bredvid och analysera. Den balansgången, att å ena sidan bara få flyta med, kunna vila, å andra gå i opposition, reagera på dumhet, tomhet och floskler, är inte enkel.

Kanske är det så att olika tider kräver olika förhållningssätt. Min egen erfarenhet av de senaste 15-20 åren är att den offentliga debatten i Sverige allt mer kom att likna den navelskådande kyrka jag växte upp i med predikningar av ”sanningar” som omöjligt fick ifrågasättas. Eller snarare, man fick ifrågasätta, men fick räkna med förödande karaktärsomdömen, inte så lite olik kyrkans bannbullor. Skränet från rättrogna i den sekulära kyrkan blev helt outhärdlig, för att inte säga farlig. Det lär oss:

Det krävs ingen Gud för dumhet. Det klarar människan galant på egen hand.

Med ålderns rätt blickar jag tillbaka på det som kom att bli mitt hittillsvarande yrkesliv för att hitta mönster.

Jag arbetade i närmare 20 år som Journalist. Jag blev frilans för att jag inte stod ut med tanken att jag ena stunden skulle rapportera om en bilolycka för att nästa tvingas ringa upp en kändis och ställa frågor som jag inte hade. Jag ville välja mina egna uppslag och perspektiv. Skrev för både små och stora tidningsredaktioner och arbetade på produktioner i SVT:s ”Uppdrag Granskning” och ”Dokument Inifrån”.

Att vara som man säger i Västerbotten - eljest - kan vara både en styrka och svaghet. Som skribent nog ofta en fördel. När jag ser tillbaka vågar jag påstå att jag i ganska hög grad varit det. Jag kan nog konstatera att jag ofta gått bredvid. Fördelen med det är att man lättare ser det andra inte ser.

Jag skrev första gången 2003 om så kallat ”dumpade barn” som av föräldrar skickas till hemlandet på uppfostringsresor. Året efter kom boken Dumpad - den sanna historien om Ahmed Hassan Ali och 2005 gjorde jag och en reporter två Uppdrag Granskning-program i ämnet som dittills ingen tycktes vare sig se eller förstå. Hur kan pappor och mammor skicka tillbaka sina barn till det krigsdrabbade land de nyligen flytt? Det framstod som obegripligt.

Året efter, 2006, var jag researcher till två Uppdrag Granskning-program i ett ämne som då var väldigt lite uppmärksammat i media – islam i Sverige. Det första programmet handlade om dem som av religiösa skäl tar avstånd från det svenska samhället, det andra om Socialdemokraternas samarbete med Muslimska Brödraskapet.

Journalistik är för mig något av de finaste man kan ägna sig åt. Att ha betalt för att vara nyfiken och i ord och bild uttrycka sig, vilken ynnest! Ändå slutade jag som journalist 2009 för att arbeta som projektledare i en somalisk förening i en källarlokal i Rosengård, Malmö.

Där upptäckte jag ytterligare något som gått, inte bara journalisterna förbi, men också den andra yrkeskategori som har betalt för att vara nyfiken och dessutom finansierad med offentliga medel – forskarsamhället.

Jag började ana klanen som organisationsform. Det är knappast ett perifert fenomen. Det är en samhällsstruktur och kulturell ordning i många av jordens länder, inte minst i många av de regioner varifrån människor sökt sig till Sverige.

Jag skrev 2014 boken Mellan Klan och Stat.

Och blev betraktad som rasist.

Men inte av myndighets-Sverige. I mer än 15 år har jag föreläst för kommuner, socialtjänst, på skolor, för polis, åklagare och Advokatsamfundet samtidigt som jag skrivit krönikor och essäer för publikationer som Dagens Samhälle, Smedjan, Fokus, Dagen, Expressen och Kvartal och medverkat i flera antologier, bland annat i Försvarshögskolans rapport Antagonistiska hot och i boken Separatismen i Sverige. De senaste åren har jag skrivit krönikor för Bulletin.

Nu ger jag mig på Substack. Över sommaren kommer jag att skriva mindre frekvent, inte för semesterns skull utan för att mitt primära fokus ligger på den bok som jag arbetar på vars arbetsnamn är: De Statslösa - heder, korruption, blodshämnd, infiltration, kränkthet, gäng, klaner och våld i dagens Sverige.

Om du vill läsa sådant du inte läser någon annanstans, ta gärna en prenumeration, till en början gratis. Först efter sommarens slut kommer jag att låsa majoriteten av texterna och du måste betala en slant för att kunna läsa dem. Också en fristående skribent måste kunna försörja sig.

Vill du redan nu stödja mig kan du välja att bli betald prenumerant eller stödja mig via swish på 0708-306600.

Välkommen!

---